En sven(sk)sexa till Åland…

”Jag är intresserad av framtiden, jag kommer att tillbringa resten av mitt liv där.”
C. F. Ketterling

Att förutspå skeenden och veta vad som ska hända i framtiden har varit en önskan som följt mänskligheten sedan tidernas begynnelse. Människan är en trygghetsnarkoman, en varelse som söker trygghet, säkerhet och möjligheten att i förväg kunna gardera, korrigera och förbereda sig inför de skeenden som livet för med sig. Att genomgå en svensexa är utifrån dessa grundläggande behov en prövning av utomjordiska proportioner. Nedan följer en berättelse och betraktelse från det äventyr som bokstavligen sköljde över en viss brudgum helgen den 19-20 November i nådens år 2005. Personerna i berättelsen heter egentligen något annat. Allt som berättas nedan är någorlunda nära sanningen och nästan inga detaljer har utelämnats…

Frågan är om, låt oss kalla vår brudgum Mattias, hade fattat beslutet att stiga upp ur sängen lördagen den 19/11 år 2005 om han besuttit den av människan så eftertraktade förmågan att se in i framtiden. Svaret på den frågan kommer vi aldrig att få, för faktum var att han fattade detta beslut. Intet ont anande såg han fram emot en dag i lugnets tecken. Såsom den helt vanliga trygghetssökande människa han är, hade han efter en längre sovmorgon, vilken för övrigt skulle visa sig vara ett lyckokast, planerat och förberett en dag på stan tillsammans med sin bror (vi kallar honom Magnus) och en god kopp kaffe. Strax innan den väntade brodern skulle anlända så bad Mattias fästmö, med vilken han fram till denna svensexedag levt ett förhållande baserat på ärlighet och uppriktighet, honom att snabbt springa till butiken och köpa ströbröd. Såsom den pliktskyldiga och tjänstvilliga blivande maken uppfyllde han naturligtvis denna underliga önskan. Detta skulle emellertid visa sig vara den enda gång som timingen i den stora planen för svensexan inte riktigt stämde. Hädanefter skulle nämligen allt i den infernalisk vältajmade planen för svensexan falla på plats och Mattias skulle, allt eftersom dagen, kvällen och natten led, allt mer längta efter förmågan att se in i framtiden och kunna gardera, korrigera och förbereda sig på nästa utmaning och de skeenden som livet på en svensexa för med sig…

Väl hemma med den efterfrågade varan fann Mattias det underligt att den normalt så punktlige Magnus ännu inte uppenbarat sig. Ungefärligen 20 minuter efter utsatt tid ringde det sedan på dörren. Förvåningen var dock stor när inte bara broder Magnus framträdde i trapphusets skymning. Fyra illmarigt leende unga herrar visade sig och trollade, till synes utan betänkligheter, snabbt fram en vackert skimrande kaptensuniform ur en, för den i chocktillstånd betraktande Mattias, ganska suspekt polsk attachéväska. Läskande drycker uppenbarade sig och instruktioner för dagen och det specifika uppdraget nr 1 utdelades till Mattias under högtidliga och förmanande former.

• Instruktion för dagen 1: 2 poäng tillfaller den svens(p)exande brudgummen då hälsningsfrasen ”God dag kollega” adresseras en yrkesutövande med någon typ av uniform, allt från busschaufför till överstelöjtnant och innebarvaktande uniformssadist…
• Instruktion för dagen 2: 5 poäng belönas den tillfälliga kaptenen om han lyckas övertyga utomstående medmänniska att denne skall föreviga kaptenen med medmänniskans egen kamera (kameramobiler godkännes).
• Uppdrag 1: Gå till centralen, under vägen skall instruktion 1 och 2 fokuseras. Väl framme ska erhållen nyckel nyttjas för att öppna skåp 503 på centralens nedre våning och följa vidare instruktioner.

Mattias sade ett adjö med en stilla förhoppning om att någon gång återse sin älskade fästmö...

Äventyret kunde inledas och för första gången under dagen önskade Mattias, som den trygghetsnarkoman han är, tyst att han besatt förmågan att kunna se in i framtiden för att på något sätt kunna gardera, korrigera och förbereda sig inför de skeenden som livet och denna svensexa skulle föra med sig. Ett antal kollegor av olika slag blev hjärtligt hälsade på vägen ned till centralstationen...

Glädjen var stor när skåp 503 öppnades och innehållet uppenbarade sig. Redan vid denna tidiga tidpunkt fanns anledning och behov av medel som lugnade nerverna. Att skåpsupa fick en helt ny dimension!

Uppdrag nummer två uppenbarade sig också i skåpet: ”Gå till O’Learys på centralstationen, ta dig dit utan att väcka uppseende och uppmärksamhet. Sök upp en ensam man och fråga om han gillar män i uniform.”

På bilden: Skåp 503 som rekommenderas varmt till besökare på centralen...

”Bästa sättet att vålla uppseende är att försöka undvika det”
Grayham Greene ur: Vår man i Havanna

Väl framme på den vid andra tidpunkter så inbjudande miljön på sportbaren O’Learys så stod det väldigt klart för den tillfällige kaptenen/blivande brudgummen att här fanns det många ensamma män som uppenbarligen njöt av fotboll och mycket möjligt skulle kunna gilla män i uniform. Å andra sidan gällde det att hitta någon som inte skulle knocka en temporär kapten som ställer en framfusig fråga…Äsch, jag tar första bästa och sätter mig ned helt enkelt, tänkte den ofrivillige kaptenen:
”Gillar du män i uniform?”
”I’m scottish”
”Do you like men in uniform?”
“I’m trying to watch football!”
“Ok, sorry…”

Jublande fd “kompisar” konstaterar att "det gjorde du bra"! Det är ingen annan som du känner igen här i baren? Näeeee, sade den oäkta kaptenen, jo vänta där sitter ju (låt oss kalla honom) André!

Vid det laget var det fem glada gentlemän, folket i arrangörsstaben tenderade nämligen att komma och gå, som fick möjlighet att slappna av och ta något gott att dricka i den gemytliga miljön.

På bilden: Kenneth, André, den tillfällige kaptenen, Peter och Magnus

Det tillfälliga lugnet bedrog dock kraftfullt eftersom uppdraget nr 3 uppenbarade sig, så snart den läskande drycken hade ebbat ut:

• ”Gå till sergels torg! Sök upp Tjommen för vidare instruktioner!”

Väl på Sergels torg uppstod kraftiga problem med identifikationen av den ökände Tjommen. Att finna en skum figur på Sergels torg är som att hitta en nål i en höstack eller snarare så ser man inte skogen för alla träd med kriminell uppsyn. Efter idogt letande uppenbarade sig dock Tjommen i egen hög person, för enkelhetens skull kallar vi honom Stefan, och naturligtvis hade han ett uppdrag att förmedla. ”Sälj den bilstereo som jag har med mig i denna kasse!”

Gott försäljningsarbete handlar om att finna en målgrupp och ett pris som denna målgrupp är villig att betala. Häleribranschen visade sig dock vara en bransch där normala försäljningsteorier inte är applicerbara. Alla målgrupper prövades: älskande par, kriminella ungdomsgäng, familjer och seniora medborgare. Inom varje målgrupp testades också alla prisnivåer, allt från etthundra kronor till den möjligen något desperata prisnivån ”du får den om du tar den”. Inget fungerade, vilket kan tolkas som ett misslyckande, men framför allt får vi glädjas åt att den blivande maken inte startade en kriminell bana.

Det därpå följande uppdraget handlade om att transportera sig Drottninggatan ned mot slottet, samtidigt som 5 st medmänniskor på den sjunkande kaptenens bedjande uppmaning ödslade egen film på att föreviga den tillika sluddrande kaptenen.

På regeringsbron stannade sällskapet för en kort förevisning av en sångtext på norska med den slående refrängen ”Maria, Maria”. Genom en MP3-spelare försökte man också introducera den omusikaliske kaptenen i textens melodi, dock med liten framgång.

Ett stycke framåt på vägen så återfanns en mystisk gatumusikant med skrala, men dock uppenbara, inkomster i det utvikta gitarrfodralet. Ur gitarren strömmade ljuv Covermusik och var inte gatumusikanten, låt oss kalla honom Marcus, väldigt lik den där gitarristen i Copilots? Nåväl, tillsammans med den tondöva kaptenen bildades en publikdragande duo som baserade sin framgång på vackert gitarrspel och taktfast falsksång med vacker text: ”Maria, Maria” ekade över stora delar av gamla stan.

Via ett par värmande drycker på en pub i gamla stan, hälsning av och statuskoll hos slottsvaktskollegor och en kort promenad så hamnade sällskapet utanför den minst sagt ökända båten vid namn Patricia. Där väntade också övriga delar av sällskapet med ett leende på läpparna. Den nervösa kaptenen såg framför sig en kväll på Patricia i uniform med allt vad det innebär. Lättnaden var därför stor (om än tillfällig) när det stod klart att det skulle bli en kväll och natt på Ålandsbåten.

I väntehallen monterades högtalare runt midjan på den nu luttrade kaptenen. Högtalarna, väl dolda under den överdimensionerade kavajen, spelade den allom bekanta signaturmelodin till Rederiet. Varken detta eller Stefans stora kasse uppskattades av befälhavaren på båten som vid ombordstigningen valde att visitera de två. Den alltmer kaxige och tillfällige kaptenen valde att högljutt konstatera att båtens befälhavare bara var sur för att han hade lika många ränder på uniformen som den överförfriskade kaptenen. Befälhavaren tog detta med jämnmod.


Efter detta, incheckning i hytter och en välbehövlig middag genomfördes en inspelning av nypremiären av Rederiet. Kaptenen Carl utförde casting och spelade mot alla gamla favoriter: Gustav, Micki, Bengtsson, m.fl.

Efter avslutad inspelning gick inspelningsteamet ned i hytterna för att se till att fukta struparna något efter skådespelandet och ansträngningen.
Den utmattade kaptenen gladdes åt att kunna ta av uniformen, ta en dusch och ta på sig normala kläder. Så blev naturligtvis inte fallet…

"Livet är som en golfboll: många hårda slag och sedan ligger man i ett hål i marken."
Cello

En mundering motsvarande en fjärde broder Herrey togs på under allmänt jubel, samt blixtar och dunder. Sist med inte minst togs de på: ”Gyllene dojor för dig och lyckan är gjord”.

Med denna stass och framför allt med gyllene skor så började allting hända i en allt snabbare, eskalerande, takt av galenskap...








De två höjdpunkterna för omgivningen och mest förnedrande händelserna för den blivande brudgummen torde ha varit:
- Dansuppvisning till ”Diggiloo, Diggiley” på ett tomt dansgolv, ivrigt påhejad av DJ, fd kompisar och ett publikhav som delade sig som havet när Moses skulle passera.
- Uppträdande tillsammans med Coverbandet, sjungandes, ja just det, ”Diggiloo, Diggiley” inför alltför många i publiken (2-400?)

När den blivande brudgummen vaknade morgonen efter, väckte (!) sina ”plågoandar” och inbjöd till frukost, så hade mycket hänt på kort tid och endast stillbilder och en film fanns kvar för att påminna om de pinsamheter som han hade ställt till. Ett prövningarnas dygn var över och en trygghetsnarkoman hade överlevt de osäkerheter som hela tiden väntat runt nästa hörn, ett kort stycke in i framtiden. Kanske behöver människans inte kunna förutspå framtiden och ständigt vara förberedd inför de prövningar som livet bär med sig, kanske hade ändå den störste tänkaren av alla rätt? Så tänkte i alla fall den trötta, men glada, blivande brudgummen när han kravlade sig till frukostbuffén på båten som hade vänt hem mot Stockholm…

”Jag tänker aldrig på framtiden den kommer tids nog”
Albert Einstein

------------------------------------------------------------------------------------------------

End of story:
Stort tack för en kanonkul svensexa!

/Mattias

------------------------------------------------------------------------------------------------
Helt utan för berättelsen, några andra citat från dagen, också med potential att bli odödliga:
”Om det där är kaptenen vill inte jag åka med den här båten”
Okänd resenär på Birka Paradise
”Där är ju Diggiloo”
Kvinna vid frukostbuffén som fick syn på den blivande brudgummen
”Tyvärr, inga yttre hot, än så länge”
Slottsvakt svarar på fråga från tillfällig kapten huruvida några yttre hot förekommit
”Ursäkta, var hittar jag avdelningen för den tekniska utrustningen?”
En båtresenär frågar den tillfällige kaptenen trots att denne promenerar runt i taxfree-butiken med överdimensionerad uniform, lösskägg och extra flytmedel runt armarna